Det är nu jag inte finner några ord. Det gjorde jag knappt på hela tiden då du var här.
Och när du frågade vad jag tänkte på svarade jag att jag inte tänkte på något. Sådär som man alltid säger...

Egentligen tänkte jag tusen saker som jag bara ville säga. Om hur jag beundrar dig och hur fin du är när du sover. Och hur du väckte mitt hjärta till liv; hur jag ville bevisa dig att drömvärlden fanns; att du var HELA TIDEN den enda i mitt hjärta. Men allt det där kändes för mycket att säga, så jag sa ingenting...

Och nu känns det i magen till slut, att man inte kan hela världen eller bygga om ett trasigt hjärta. Att fylla en transparent själ. Du behöver din tid, du behöver ditt hjärta. Och du behöver dina rus. Men när jag kämpar för världen i mörker känns allt meningslöst & jag kan lika gärna badda ammoniak i mina sår.

Jag undrar om det är rädsla som du skymmer solen med moln och blockerar vår väg med väggar igen. Då min mening bara är kärlek och strävan efter borttag av det negativa - För det tär, det känns och jag förstår inte...


Och djupt därinne i hjärtat älskar jag dig än. Otroligt. Ofattbart.

Men varför kan jag helt enkelt inte släppa taget? Kanske för att du inte såg den riktiga jag, som var där inne nånstans. Bortom den snedvridna världen jag försökte fly ifrån som fick mig ur balans - och som tog dig ifrån mig.

Om du ändå kunde tro på mina ord.

________________________________________________________